Behov av systematiska förändringar på Arlanda

Tomas Gustafsson, Flygsäkerhetskommittén, Svensk Pilotförening, uttrycker oro över Arlandas banor.

Med några av de kortaste start- och landningsbanorna i Europa tvingas flygoperatörer som hanterar interkontinental trafik ofta lämna last kvar på Arlanda. Detta beror på att bana 1 stängs för underhåll, vilket sker med jämna mellanrum. Två av de tre banorna mäter endast 2500 meter, vilket inte uppfyller behoven för interkontinental flygning.

Ingen annan liknande flygplats har denna problematik, vilket och påverkar Arlandas attraktionskraft. Gustafsson menar att den mest effektiva lösningen vore att förlänga en av banorna, för att skapa redundans till den längre banan som för närvarande är den enda.

Swedavia hävdar att de har tillräcklig banlängd för sina operationer och har istället planer för en fjärde bana om 20 år. Detta väcker frågan om varför situationen ser ut som den gör idag på Arlanda.

En del av förklaringen till Swedavias hållning kan kopplas till finansieringsmodellen för svensk luftfart. Till skillnad från vägar och järnvägar, som får statligt stöd, är flygplatsinfrastruktur beroende av användaravgifter. Detta skapar utmaningar för hela flygsverige och utgör ett hinder för att nå nationella transportpolitiska mål.

Det som uppfattas som en investering i grannländerna betraktas hos oss som en kostnad. Swedavias ambition att göra Arlanda till den ledande flygplatsen i Norden förefaller orealistisk med de nuvarande banlängderna och liknar mer en modern version av HC Andersens saga Kejsarens nya kläder. I detta fall är kejsaren faktiskt naken.